Taking the Summer of Love - Festivalsäsongen

Vecka 24
Det finns många vårtecken men det säkraste sommartecknet för en musikälskare är att festivalsäsongen drar igång. Det är ju såklart skillnad på festival och festival. Det som utnämns till veckans Tommy Lee är inte Stadsfestivalen (för övrigt ännu ett säkert sommartecken, men en helt annan grej) utan den på landet, typ. Nyckelingredienser är bajamajor, iskalla duschar (bara för att), åker eller skog eller äng beroende på plats, det viktiga är någon form av naturupplevelse och camping. Det finns många därute som avskyr prospektet att bo i ett tält utsatt för vädrets makter, det konstanta folkflödet med tillhörande ljudnivå och vara smutsig i dagar plural. Men det är ju just semestern från klassiska sociala krav och normer som gör campinglivet i anknytning till en härlig musikfestival så välbehövlig. Det påfrestande också, granted. Min första rockfestival (Roskilde 2001) var svår att hantera eftersom det var något helt nytt för mig, men det som var mest förvånande var ju hur jag nästan direkt efteråt glömde bort det jobbiga och bara mindes hur kul och galet det hade varit. Och så fort sommaren närmar sig alla år efter det året börjar det klia i.. ja, var sitter egentligen festivalnerven? Men där kliar det i alla fall. Jag såg Woodstock - 3 Days of Peace & Music för att åtgärda klådan men den blev bara värre.. Jag längtar Roskilde med årets fantastiskt intressanta line-up.. Kanske Way Out West i augusti (trots det olyckliga stadsläget). Men för den här veckan får det räcka med Maglehemsfestivalen på fredag och Mossagårdsfestivalen på lördag när Viberaft gästar de tu. Det ska bli spännande att spela på festival. Det har jag inte varit med om innan (om inte mina och systerns ”gästframträdande” som barn på varierande scener med far räknas). Det blir visserligen ingen camping-upplevelse (vad jag vet) men väl en sjuhelsikes billuff. Och det går nästan lika bra.
Maglehemsfestivalen:
http://www.festivalimaglehem.se/
Mossagårdsfestivalen:
http://www.mossagardsfestivalen.se/
/Hannah

London Calling - Viberaft overseas

Vecka 22
Veckans Tommy Lee är London. The city.
Undertecknad med rockband åker dit på torsdag.
Och guess what? Har aldrig varit där förr! Jag, alltså. De övriga i bandet undantaget syster kan jag inte tala för.
Det började ca 2 veckor innan Emergenzas Skånefinal. De hörde av sig till Erik ”the man” Hagberg (sångare i det eminenta Viberaft) och undrade om vi kunde tänka oss att komma och spela på en av deras finaler där. Till allas förvåning kunde alla (förutom vår kära trummis, tyvärr, dock vikarierar trummisen för fantastiska The Medicinal Storytellers för honom). Otroligt ändå att det blir av. Samordningen är imponerande.
Lite ironiskt kan tyckas: Dels att vi spelar på en engelsk final när vi själva inte gick vidare i Skånefinalen, men, vad kan jag säga? Arrangörerna hade förhoppningar om oss. Dels att man bokar en musikakt till en rock 'n roll tävling. Folk lär vara rätt trötta när vi ska gå på. Menmen, London är London är London. Det ska bli väldigt spännande att komma dit, och det är bandets första spelning utomlands så...
Vi reser tidigt på torsdagsmorgonen och jag reser hem tidigt dagen efter så: Vad hinner man med i London under 24 timmar?
Jag vet inte, men jag ska ta reda på det!
Viberaft:
http://www.myspace.com/viberaft
The Medicinal Storytellers:
http://www.myspace.com/themedicinalstorytellers
The Clash:
http://www.youtube.com/watch?v=gGf82oCyLEo
/Hannah

Ekarp - Livet På Landet

Vecka 21
Så... Har varit ute på Ekarp hela veckan och skulle kunna utnämna Kattungar eller faktumet att Ekarps kultur- och musik förening hade sin rockabilly-kväll på fredagen till veckans älskling, men nej! Veckans Tommy Lee är fantamej Livet Po Lannet (dialektal/sociolektal översättning: Livet På Landet, see also: Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv). Jag åkte ut för att plugga. Anledningen: Ju mindre distraktioner som finns desto bättre. Men visst finns det distraktioner. Den göttiga typen. Promenader på landsbygden (och jag kan lova att Skurups kommun har skitbra prommisar som är utmärkt Cardio), bastubad och kattungstittande. Det märkliga är hur det lantliga livet får en att känna sig i jämförelse med stadslivet. I stan är det klara gränser mellan "det du gör för nöjes skull" och "det du gör för att du måste", medan det po lannet inte finns några egentliga distinktioner. Jag minns min uppväxt i Hofterup (Kävlinge Kommun) när promenader togs just för att det inte fanns så mycket annat att göra vilket gjorde att de fungerade som det bästa och utan tvekan mest hälsosamma belöningssystemet. Så har det känts med allt den gångna veckan. Detta leder mig såklart till att säga: "Livet po lannet, det ä va ja vill ha! Livet po lannet, det enda som ä bra!". Allt som allt: Jag älskar stan. Blandningen av mänskor, musik- och festutbudet, faktumet att det är ett "verkligt" liv som levs... Men lantlivet innehållet en massa godsaker för er som känner att stadens individualism inte riktigt räcker för er: Ni skapar er egen rytm, ni för så mycket oväsen ni vill när ni vill, inga grannar tycker sig ha rätt att lägga sig i nåt ni gör så länge ni inte skjuter deras boskap (/eller djur som föds upp på deras mark trots att dessa lever bara för att dö), plus ni kan köpa en jävla mansion för samma pengar ni hade lagt på en sketen lägenhet i stan. Lugnare takt=Bättre takt.
/Hannah

Emergenza - Winning the Night

Vecka 19
Jag antar att denna veckans Tommy Lee är Emergenzafestivalen. Känns lite påtvingat, eller hur? Egentligen vill jag utnämna Viberaft* (för nya läsare: *bandet jag körar i) till veckans men bandet har redan haft titeln vecka 4. Inte så att jag ogillar Emergenzafestivalen, tvärtom…
Min första erfarenhet av festivalen var när jag för några år sedan gick som gäst för att rösta på fina Fairfield. Det var på KB och en jätterolig upplevelse. Metalband efter metalband efter punkband radades upp, och så Fairfield. Tyvärr vann de inte den kvällen men kom på en stark tredjeplats. I alla fall: Det var så jag hittade tävlingen.
Sedan Viberaft bildades för ganska så exakt två år sedan har jag tjatat (inte hela tiden men lite då och då) om att bandet skulle anmälas. ”Bara för skojs skull”, har jag sagt. Och även om det är kul att vara med i tävlingen kan jag i efterhand säga att det inte bara är för skojs skull. Det blev plågsamt klart den första deltävlingen på Bodoni i Malmö.
Vi stod och väntade på resultatet och kramade varandras händer... Vi hade inte gått vidare, det hade varit nära, men nära skjuter ingen hare (tack och lov skulle kanske vissa säga). Mitt hjärta sjönk. Jag blev så oerhört besviken. Jag gick hem. Precis när jag kom innanför dörren ringde Hennie* (för nya läsare: *min syster som också körar i Viberaft) och hojtade att vi tagit oss vidare i alla fall på grund av att vi utnämnts till wildcard (synonym: bubblare).
Så, en andra chans. Vi jobbade hårt för att få folk till Debaser som kunde rösta och stötta oss, repade och koncentrerade oss ordentligt, för att försäkra oss om att det skulle gå lite bättre än på Bodoni… Andra deltävlingen vann vi (bilden är från den kvällen och av Rasmus Lindgren). Vi kom på första plats i vår specifika grupp (med 100 röster mer än gäster vi hade tagit med) och det kändes helt fantastiskt. Jag gick och log hela dagen efteråt.
Så det där med tävlingar är intressant. Jag anser mig vara en bra förlorare, men det är lätt att ta en förlust i Trivial Pursuit eftersom det i det stora hela inte spelar så stor roll. Om det är något som har gått upp för mig under Emergenza-processen så är det att en vinst i en tävling som denna är en mycket effektiv morot, men det är samtidigt skräckinjagande att tävla, tänk om man förlorar (alltså verkligen förlorar) när det räknas!?
Vinner vi på lördag går vi vidare till vad jag tror är nordisk final i Stockholm. Det är en tävling i många steg. Den sista deltävlingen är internationell. Man blir nästan lite utmattad när man tänker på det. Men: Visst vill vi vinna på lördag. Jag erkänner det. Men det viktigaste är att vi tog oss till KB, den första deltävlingen som har en jury som ska komplettera publikrösten. Vi kan inte spela för att vinna internationellt på lördag men vi kan spela för att vinna kvällen. Kom och se. Kom och lyssna. Hjälp oss att vinna kvällen.
Lördagen den 15:e maj:
http://www.facebook.com/home.php?#!/event.php?eid=112421602110064&ref=ts
http://www.viberaft.com/
http://www.facebook.com/home.php?#!/pages/Viberaft/109765012394907?ref=ts
/Hannah

Den svenska seriesynden

Vecka 16
Veckans Tommy Lee är serieantologin Swedish Comic Sin som släpps nu på fredag (den 23:e) med en höjdarfest på Debaser Medis i Stockholm i samband med seriemässan Small Press Expo. Swedish Comic Sin är en samling serier på temat sex. 10 svenska serietecknare (bland annat undertecknad, bilden är från mitt bidrag) medverkar. Berättelserna behandlar på olika sätt det gemensamma temat och innehåller allt från saga till verklighet, hetero- till homosexualitet och berättas med en hel rad olika bildspråk: Mangainspirerat, såväl som fantasy och västerländsk realism.
För ett år sedan gick jag ut första året på Serieskolan i Malmö. Jag ville fortsätta teckna men var osäker på om jag skulle kunna finna motivation och tid med allt annat som skulle göras. Så när fantastiska Fanny M Bystedt berättade att Natalia Batista skulle sätta ihop en sexserieantologi blev jag tänd på idén (haha) och insåg att om jag skulle fortsätta teckna för lustens skull (haha) var det lika bra att aldrig sluta, att inte ta ett uppehåll. Jag mejlade Natalia och bad att få hoppa på projektet. Jag var inställd på att det skulle bli en förödmjukande historia, att jag skulle behöva så när trakassera henne för att få vara med. Men Natalia svarade vänligt att det viktigaste för projektet var driv, initiativ och vilja att genomföra det och att jag var välkommen.
Jag började genast teckna en (semi)självbiografisk berättelse, och för att göra en lång historia kort: Idag samlades antologins tecknare på Serieskolan och hämtade ut våra böcker. Det har varit en väldigt rolig och givande resa från idé till färdigt alster och jag hoppas ni kommer att njuta och förlustas av alla fantastiska berättelser i Swedish Comic Sin. Från och med på fredag kommer boken finnas till försäljning direkt från serieskaparna.
Small Press Expo är en big deal för serietecknare, det är en mässa där även egenpublicerade alster får ta plats, därför är det en enorm tillströmning av bildberättare från hela landet (och andra länder) när den hålls. Vi kommer alltså att ha releasefest på fredag. Men ni som inte är i Stockholm: Misströsta ej. Boken finns att få tag på varhelst en av skaparna finns.

Artisternas hemsidor finns på Swedish Comic Sins blogg:
http://swedishcomicsin.blogspot.com/?zx=356bc15eb835d1df
Releasefest på Debaser Medis:
http://www.debaser.se/kalender/4629/
Releasefest på Debaser Medis (facebook):
http://www.facebook.com/event.php?eid=111661162197179&ref=ts
Natalias blogg:
http://nataliasmangablogg.blogspot.com/
/Hannah, http://www.oredsson.deviantart.com/

Adressen är Arenhill

Vecka 15
Veckans älskling är Åke Arenhill. (Egentligen är han ständigt en älskling, men ni fattar; man måste välja veckovis och då försöker jag välja något som i alla fall är hyfsat aktuellt för den veckan*.)
Åke är någon av en skånsk ikon. Han är något så sällsynt som en framgångsrik konstnär. Men som många framgångsrika konstnärer har vägen dit gått genom folkets hjärtan. Hans mycket specifika tecknar- och målarstil kom dit genom mångåriga publiceringar i bland annat Femina. Och hans illustrationer finns också att hitta i en hop av litteratur, både egenförfattad och av andra författare. För som hos många framgångsrika konstnärer är inte bildskapandet den enda fjädern han har i hatten, eller den enda strängen på hans luta eller harpa eller hur man nu säger.
Han är även författare av olika slags skrifter, kåserier, sångtexter och litterära.
Dessutom är han känd från TV, kanske främst för människor som hade den stora glädjen att ta del av mediet för några decennier sedan. Han fyller 90 år i oktober i år, och *denna onsdag (den 14:e, exakt 6 månader före hans stora dag) spelar han på Blå Båten med Lasse O. Fast spelar är kanske lite att ta i. Det blir Lasse som spelar och sjunger. Åke sjunger också vid speciella tillfälle men hans utpräglade talröst (ni lite yngre kanske kommer ihåg den från Önos-reklamen), såväl som otroliga förmåga att finna orden är det som gör honom till en sådan unik scenmänniska. Jag ser mycket fram emot morgondagen.
Hursomhelst; för att hylla Åke ordentligt ska jag berätta varför jag älskar honom så mycket.
När jag var 14 år fick jag börja teckna krokí i Åkes egna grupp som då höll till i hans atelje. Jag fortsatte med detta tills jag var 19 år gammal. Det är många år av tisdagar dedikerade till tecknandet och att få umgås med denna fantastiska människa. Jag var yngst på kursen och kom alltid lite tidigare dit. Åke brukade koka te och vi satt i ateljén och drack det och pratade. Han var alltid den goaste människan man kan tänka sig mot mig. Gav mig tips, lånade mig material och böcker och pratade om livet i allmänhet. Så omtänksam. Inte bara det att krokí som sysselsättning stärkte min självkänsla enormt under de åren, det gjorde Åke också. Han är en person som får en att känna sig speciell. Om ni inte kan komma och lyssna imorgon, så skriv upp Åkes namn på att-göra-listan. Då och då har han utställningar runt om i stan (Malmö i mitt hjärta) och om du så ska besöka en enda utställning, så satsa på en av hans. All kärlek och hyllning till dig Åke, min vän!
Lasse O & Åke Arenhill*:
http://www.blabaten.se/index.php?id=6&post=142
Hemsida:
http://arenhill.se/ake/index.html
Boken ”Arenhill”:
http://www.arenabok.se/o.o.i.s?id=180&bookid=85&backid=2l
/Hannah

Stentuffa Stina

Vecka 14
Veckans Tommy Lee är Stina Sturesson.
Stina är en fantastisk författare, av både krönikor och manus (TV och teater). Dessutom är hon skådespelerska. Och sångerska. Hennes projekt i urval och det för tillfället mest aktuella finner ni nedan.

Under mina tonår fick jag en bok av henne på en av mina födelsedagar. Den hette Vad gör alla superokända människor hela dagarna? och var skriven av Fredrik Lindström, han som år senare höll i ”Värsta språket” i SVT. Jag läste boken och tyckte han var hemsk, alltså inte en dålig författare, men att han beskrev alla ”superokända människor” på ett sånt cyniskt vis, så von oben. När jag senare läste Stinas texter så insåg jag att hon och Fredrik Lindström är rätt så lika i sitt författarskap. Bara det att Stina saknar det jag avskydde hos Fredrik Lindström. Hon såg inte ner på de här människorna. Hon skrev på samma vis, men grymheten saknades. Hennes berättarton rymde mycket mer ömhet för det vardagliga, i-landsångesten och neuroserna.

Ett av hennes band heter A Great Romance och har spelat bland annat på Vänskapsklubben.
Hennes mest kända manusprojekt är kanske SVT-serien God morgon alla barn och handlar om ett Luciafirande på en mellanstadieskola som kommer att påverka alla inblandade, elever såväl som föräldrar och skolpersonal. Under många år skrev hon också berättande krönikor för bland annat Sydsvenskan.

Stinas sätt att närma sig sina projekt är präglad av stor fingertoppskänsla och stämningen är den av styrka, sårbarhet och svart humor. Framförallt äger hon som konstnär en modig självständighet som jag tycker lyser igenom allt hon gör.

För ett par år sedan skrev hon en musikalisk pjäs (popmusikal) tillsammans med sin kollega Martin Karlquist från deras gamla elektropunkband Diadem; Den heter När Sven blev lämnad ensam och är en grupp sammanlänkade musikaliska sketcher om ett gäng superokända människor, som alla spelas av Stina (musiken spelades av Martin). Det är en sorts krogshow och jag har sett den (och till och med medverkat som undercover publikkör) ett antal gånger på massa olika etablissemang.
Denna helg (den 9:e och 10:e april) spelas När Sven blev lämnad ensam i cafét på Teater 23 i Malmö. Ni nyfikna: Gå och se.

Biljetter: Kulturcentralen / 040-103020 / www.kulturcentralen.se / info@teater23.se / 100 kronor
A Great Romance och nya Diadem: http://www.myspace.com/canwehaveagreatromance
http://www.myspace.com/wearediadem
God morgon alla barn: http://sv.wikipedia.org/wiki/God_morgon_alla_barn
/Hannah