Vampyrvinter - Om det eventuellt omänskliga

Eftersom ni dagligen bombarderas av bilder på Edward Cullen och Erik the Viking får ni istället njuta av denna fantastiska bild av mycket begåvade Sanne Karlsson. Veckans Tommy Lee är monster, och
Vampyrer är för tillfället allas älsklingsmonster, så...
Utöver att True Blood och förlagan rockar och är omåttligt populära, så hade tonåringarnas mest efterlängtade uppföljare ”New Moon” premiär i fredags och Stephanie Meyers bokserie är för de unga flickorna vad Tvillingarna i Sweet Valley var för oss och Kitty var för våra föräldrar. Personligen har jag dragits med i vampyrfanatismen denna gången (det har hänt förr) för att vintern har slagit sina monsterklor i mig. Jag vill ligga i sängen och titta på iskalla skräckisar och fantisera om vad som kan gömma sig i mörkret, vad som iakttar mig från svarta vrår.
Man kan resonera kring vad det är som gör att vampyrer alltid återkommer till modet. När jag var flicka var det Anne Rices ”Interview with the vampire” och ”Bram Stokers Dracula” som var vampyrfilmerna/böckerna att se och läsa.
Vampyrer är enligt ”handboken” de monster som är mest lika människan. I alla fall på ytan. Två ben, två armar, verbalt språk och så vidare, plus att de ofta har ett tillskott av idealmänniska. De är snabbare, starkare och så gott som alltid snyggare än människor (se Claudias förvandlings-scen i ”Interview with the vampire”). En kombination av en über-jägare och köttätande växts lockningsmetoder alltså.
Fascinationen för det övermänskliga lär vara en stark dragningskraft till vampyrmyterna och kanske också det omänskliga.
Men man glömmer ibland att ett centralt tema i de ovannämnda vampyrberättelserna alltid är relationen vampyr-människa, eller humanitet-inhumanitet. De birollsinnehavande vampyrerna i dessa berättelser är ofta mer okomplicerade karaktärer än huvudrollen. De har för länge sedan sagt upp sin prenumeration på mänsklighet och helt omfamnat faktumet att mänskliga lagar och moraliska regler inte längre styr över dem, medan huvudrollen nästan alltid brottas med konflikten mellan det mörka och det ljusa inombords.
Är det därför vampyrer är våra favoritmonster? För att deras kamp är vår kamp? Att välja det goda trots att det onda oftast känns så mycket lättare? Kul att fundera över, omöjligt att avhandla i denna blogg.
Jag finner det i alla fall hejdlöst underhållande med alla dessa serier, böcker, filmer och icke att förglömma: Alla flickors förälskelse i blogsugaren från Twilight.
Apropå denne ska jag avsluta med ett citat från Postis, Sydsvenskans ungdomssida:
”Jag tycker det är jobbigt att Edward är så perfekt”.
Vampyrer må vara intressanta, men det lilla smakprovet av människans så gott som gränslösa rationaliseringsförmåga och vilja att bortse från kärleksintressets nackdelar, är verkligen ett härligt mysterium med både mörka och ljusa sidor.

Sannes DeviantArt-sida:
http://www.jingragamuffin.deviantart.com/

/Hannah